Om klubben
Grundvärderingar Borlänge HK
Glädje och gemenskap är starka drivkrafter för att idrotta. Vi vill bedriva och utveckla all verksamhet så att vi ska kunna ha roligt, må bra och prestera mera.
Demokrati och delaktighet, Föreningsdemokratin innebär att alla medlemmars röst har lika värde. Delaktighet innebär att alla som deltar får vara med och ta ansvar för sin verksamhet. Demokrati och delaktighet ska utövas jämställt och oavsett bakgrund.
Allas rätt att vara med innebär att alla som vill ska kunna vara med utifrån sina förutsättningar. Alla som vill, oavsett nationalitet, etniskt ursprung, religion, ålder, kön eller sexuell läggning samt fysiska och psykiska förutsättningar, får vara med i föreningsdriven idrottsverksamhet.
Rent speloch ärlighet: är en förutsättning för tävlande på lika villkor. Det innebär att följa överenskommelser och leva efter god etik och moral. Detta inkluderar bland annat att aktivt arbeta mot doping, matchfixing, osund ekonomi och annat fusk samt mot mobbing, trakasserier och våld såväl på som utanför idrottsarenan.
Vi delar in vår idrott efter ålder och ambitionsnivå.
Med barnidrott avser vi i allmänhet idrott till och med tolv års ålder. Med ungdomsidrott avser vi idrott för tonåringar upp till och med 20 år. Med vuxenidrott avser vi idrott för dem som är över 20 år.
I barnidrotten leker vi och låter barnen lära sig olika idrotter. Barnets allsidiga idrottsutveckling är normgivande för verksamheten. Tävling är en del av leken och ska alltid ske på barnens villkor.
I ungdomsidrotten och vuxenidrotten skiljer vi på prestationsinriktad tävlingsidrott och hälsoinriktad bredd- och motionsidrott.
I tävlingsidrotten är prestationsförbättring och goda tävlingsresultat vägledande. I den hälsoinriktade bredd- och motionsidrotten är trivsel och välbefinnande normgivande medan prestation och resultat är av underordnad betydelse.
Vi föräldrar är också viktiga. Våra barn mår bra av att vi visar vårt stöd genom att uppmuntra och visa intresse för ditt barn och laget. Att vi uppmuntrar till rent spel när våra barn spelar matcher mot andra lag och är positiva glada föräldrar som hejar fram laget och applåderar motståndarna. Det är viktigt att visa att vi respekterar andra lag och att vi har roligt när det är match.
Lite historia
Borlänge Handbollklubb bildades 1947 då Domnarvet handboll och Borlänge handboll slogs samman, något bland andra Erik ”Hego” Hedlund låg bakom. Det skulle dock dröja över 20 år innan klubben började ta för sig på allvar på den högsta nivån, då med legendaren Lars Nyberg som ordförande som kom till Borlänge 1963 och träffade sin fru Ulla som spelade 19 säsonger här. 1966 gick Lars med i styrelsen och då hade Borlänge ett A-lag och ett B-lag samt ett juniorlag på såväl herr- som damsidan. 1980 hade Borlänge 26 lag i seriespel, så det var en fantastisk utveckling under den tiden.
Det blev väldigt populärt med handboll i Borlänge eftersom framgångar föder framgångar. Tack vare att det gick bra fick Borlänge HK lite större ekonomiska muskler och pengarna användes till att få in väldigt bra ledare. Borlänge hade på den tiden drivna politiker och framförallt en som hette Börje Andersson, han blev senare försvarsminister. Politikerna satsade verkligen och byggde Maserhallen. I samband med det anställdes en kille som hette Hasse Carlsson som fritidschef och han hade tre döttrar: Eva-Britt, Carina och Berit.
Eva-Britt och Carina var båda skickliga spelare och tillsammans med bland andra Ulla Nyberg bildade de en stabil grund i laget. Men den stora stjärnan var Berit Carlsson, som vann skytteligan flera gånger trots att hon alltid var punktmarkerad.
Klubben hade dessutom kreativa människor som alltid jobbade och där stack verkligen trotjänaren Erik ”Hego” Hedlund ut. ”Hego” fixade och trixade med allt möjligt och såg alltid till att allt som behövdes skulle finnas på plats.
Borlänge HK tog hem guldet 1970 och 1978, men frågan är om inte laget var som bäst 1973. Då blev det 16 segrar på 18 matcher i grundserien och sedan en överkörning av stackars Malmbergets AIF i finalen. På den tiden spelades finalen mellan vinnaren av grundserien och segraren i kvalet mellan de två första lagen ur de tre Norrlandsgrupperna. Förbundet påstod att de skulle sprida sporten på det sättet, men det blev aldrig ett sådant upplägg igen efter den säsongen.